Tänkte att jag skulle fortsätta på föregående inläggs tema, Confessions och allt det där. Eller ja, iallafall uppdatera er på hur mitt liv och min framtid ser ut. Lite djuphet tycker jag denna bloggen behöver ibland, alltså. Eller?

 

Min vardag som jag har här i Brighton, och som jag haft nu i tre månader, är så mycket bättre och roligare än vad min vardag hemma i Sverige har varit på väldigt länge. Allting är så mycket lättare här, känns det som. Att lämna denna vardag om några veckor kommer bli tufft. Tufft att lämna skolan, tufft att lämna staden och landet och framför allt tufft att lämna vännerna jag hittat här som jag spenderar det mesta av min tid med, Matilda och Antonia. 

 

Det är som att precis när allting börjar falla på plats, man blir van vid en ny plats och en ny kultur, hur allt fungerar, så ska man helt plötsligt bara lämna det igen och åka tillbaka till något som är mycket vanligare och tråkigare, inte alls lika spännande. Man bara kastar bort alla intryck och allt som man har fått dom här månaderna. Nog för att jag inte alls pratar så mycket engelska som jag egentligen borde, det blir lätt så när man bara umgås med svenskar, men allt det här vardagliga som att handla billig mat på Tesco, ta buss 1 eller 1A in till stan, gå till och från skolan med Matilda som bor mitt över gatan från mig, äta påsgröt med russin och nötter i till lunch i Pavilion, ha filmkvällar där på kvällarna, höra engelska runtomkring sig hela tiden vart man än är och så vidare och så vidare, det kommer jag sakna så oerhört.

 

Den här terminen har fått mig att inse att det finns så mycket mer än den tråkiga vardag jag har haft innan, särskilt efter att jag var hemma för två helger sedan och överraskade min familj. Helgen var supermysig och jag njöt av varenda minut, det var god mat, födelsedagsfiranden och många kramar, men jag kände också att det var väldigt lagom med fyra dagar. Hade jag varit hemma längre skulle det bli vardag igen och då skulle jag bara vilja åka tillbaka hit. För allting var precis som vanligt. Precis som det brukar. Jag kände så väl igen allt. Jag insåg att jag inte har mycket mer att hämta där hemma, just nu. Särskilt inte sedan jag fick reda på att jag inte kommer ha mitt älskade jobb kvar till våren. Då kände jag att jag nästan inte har något som håller mig kvar i Sverige, över huvud taget. 

 

Förutom min familj och mina vänner då, så klart. Men alla har ju sina egna vardagar och jag vill inte bara sitta hemma och ha ångest över att jag inte söker jobb, som jag brukade ha. Då kan jag lika gärna åka tillbaka hit till England och söka jobb här. Det är samma sak, fast ändå inte. Så jag har i princip tagit beslutet att stanna! Eller ja, åka tillbaka hit efter jul någon gång tillsammans med min vän Antonia. Vi ska skaffa någonstans att bo, jag ska distansplugga lite grann och jobba samtidigt och vi ska ha åtminstone några grymma månader i kära Brajan! Men, som sagt, innan dess kommer jag ju hem ett tag och då ska jag krama alla jag inte har träffat på länge. Fira jul och sådär. Det längtar jag starkt efter!